Judendomens historia är historien om judendomenderas tro och kultur och innefattar enligt traditionen en tid på drygt 4 år. Särskilt för den äldre tiden saknas arkeologiska lämningar eller oberoende urkunder som kan bekräfta uppgifterna i Gamla testamentetvilka ifrågasätts av många arkeologer och historiker.
Judarnas historia är centrerad i området omkring det som nu utgör staten Israel. Judarna befann sig ofta i krig med sina grannländer, vilket kom att prägla deras historia. Under den romerska perioden skingrades judarna och spreds över världen i den så kallade diasporan.
Judendomen överlevde, men förföljelser som kulminerade i Förintelsen väckte tanken om ett nytt nationellt hem. Den moderna staten Israels historia behandlas särskilt i artikeln Israels historia. En lämplig utgångspunkt för den judiska historien är Guds förbund med Abraham.
Berättelserna om Abraham, Sara och deras son Isak är viktiga inom den judiska traditionen. Abraham sägs ha fötts i Ur i Kaldeen. Abrahams far Tera skall ha utvandrat med familjen till Haran i nordvästra Mesopotamien. Enligt den judiska traditionen fick Abraham Guds befallning att flytta till Kanaan som skulle bli Abrahams och hans efterföljares utlovade land.
Beviset på detta förbund är den manliga omskärelsen som än idag praktiseras av religiösa judar. Isaks son Jakob bytte namn till Israel och gav därmed namnet på det område där de efterföljande, de israelitiska stammarnabosatte sig.
Dessa händelser brukar påstås ha inträffat omkring f. De människor som redan bodde i Kanaan kallade Abrahams efterföljare för ivri"folket från andra sidan floden", och möjligen kan ordet hebré härledas från det ordet. I Kanaan levde israeliterna som herdar, halvt nomader, halvt bosatta.
Första Moseboken berättar hur Josef, Jakobs son och hans bröder genom olika omständigheter bosatte sig i Egypten. Israeliterna skall ha levt i Egypten i hundratals år tills en farao, enligt traditionen Ramses IIförslavade israeliterna. Genom Guds ingripande skall då Mose ha lett sitt folk ut ur Egypten, och på berget Sinai sägs förbundet mellan Gud och israeliterna ha förnyats när Mose fick mottaga de tio budorden.
Än idag firas det egyptiska uttåget varje år genom den judiska påsken, pesach. Många historiker menar att berättelsen om uttåget inte är en historisk händelse, händelserna omnämns inte i några egyptiska annaler och arkeologiska fynd har inte visat att det bodde en stor grupp israeliter i Nildeltat vid den aktuella tiden.
Vandringen i öknen skall enligt traditionen ha tagit 40 år och ledda av Josua skall israeliterna ha kommit till Kanaan som de erövrade från andra folk. De bosatte sig på ömse sidor av Jordanfloden och leddes av olika domare. Arkeologiska fynd gör det troligt att det rör sig om en gradvis inflyttning och att befolkningen i Jordandalen har ökat snabbt i början av järnåldern, från f.
Domarboken berättar hur israeliterna befinner sig i krig mot omgivande folk som filistéernamoabiterna och midjaniterna. Israeliterna levde indelade i tolv stammar som förde sina egna krig eller slogs inbördes. I tider av akut fara kunde ett par eller flera stammar samarbeta under ledning av någon inflytelserik krigare, en "domare" sjofetím.