Vi tar det från början - i novemberdet var då jag föddes, i ett rött gammalt hus med äppelträd omkring, som barn nummer två till lantbrukaren Samuel August Ericsson, och hans hustru Hanna, född Jonsson. Gården där vi bodde hette - och heter fortfarande - Näs, och den låg strax i närheten av en liten stad i Småland, Vimmerby.
Det var tryggt med de där två som brydde sig så mycket om varann och som hela tiden fanns där, om vi behövde dem, men annars lät oss fritt och lyckligt skala omkring på den fantastiska lekplats vi hade i vår barndoms Näs. Men dagarna bestod inte enbart av lek.
Näs var ett prästgårdsarrende. Astrids föräldrar, Samuel August och Hanna arrenderade mark av prästgården och drev jordbruket. Det var ingen stor gård, men tillräckligt för att det skulle behövas många människor för att sköta den. Det var tiden innan industrialiseringen Blandade frågor jordbruket — Astrid Lindgren har själv kallat den här tiden för »häståldern«, tiden då hästen fortfarande var jordbrukets stöttepelare.
All arbetskraft behövdes på ett lantbruk och bondens barn arbetade sida vid sida med pigor, drängar och inhyrda arbetare. Av dem lärde jag mig — utan att de visste det och utan att jag visste det — något om levandets villkor och hur knepigt det kan vara att vara människa.
Det här var inte bara före jordbruksmaskinernas tid, det var också före radions och TV:ns genombrott, vilket betydde att det muntliga berättandet fortfarande var den främsta källan till underhållning. Under raster och måltider, kvällar och arbetspass så frodades berättelser, skrönor, dråpliga historier och sånger.
Otaliga är de människor som Astrid mötte som barn, eller hörde berättas om, som sedan har stått modell för några av de mest underbara och säregna karaktärerna i hennes böcker. Astrid Lindgrens föräldrar hette Samuel August och Hanna.
Från morgon till kväll. Outtröttligt, med iver och fröjd, ibland med fara för vårt liv, men det förstod vi inte. Det var lite läskigt att börja skolan tyckte Astrid och hade mamma Hanna med sig på uppropet. Ja, att man inte dog på fläcken!
I det ögonblicket föddes läshungern hos mig, och med fyraåringens hela otålighet stirrade jag på de där konstiga, svarta krumelurerna som Edit kunde tyda men inte jag och som genom någon egendomlig magi plötsligt kunde fylla hela köket med féer och jättar och trollpackor.
Astrid och Gunnar älskade att leka hemma hos Edit, som var några år äldre. Hon hade en egen kammare på vinden med obegripligt spännande saker. Där fanns dockor, bokmärken, askar med pärlor och några sagoböcker. I Kristins fattiga kök fanns en träsoffa, ett bord, ett par stolar och en järnspis.
Det var i detta kök som Edit läste den första sagan som den då fyraåriga Astrid någonsin fick höra, en dag då regnet trummade mot fönsterrutan. När Edit läste om jätten Bam-Bam och féen Viribunda förvandlades köket till en förtrollad plats. Det här köket blev viktigt för all framtid.