Mental trötthet eller hjärntrötthet är en bekymmersam konsekvens efter traumatiska skallskador, stroke och många annan sjukdom i som påverkar hjärnan. Tillståndet kännetecknas av en påtaglig uttröttning redan efter måttlig mental aktivitet. En omfattande trötthet kan slå an mycket snabbt och det är då inte möjligt att fortsätta aktiviteten.
Typiskt är också en påfallande lång återhämtning för att återfå den mentala energin. Vi arbetar med att förstå bakgrunden till hjärntröttheten, hur den kan mätas och behandlingsmöjligheter. Hjärnan består av miljarder nervceller och nästan 5 gånger så många gliaceller.
Det finns många olika typer av nervceller. Cellerna består av en cellkropp som kan vara upp till 0,1 mm i diameter. Från cellkroppen utgår ett stort antal mindre utskott, dendriter, och ett större utskott axon. Axonet kan vara mycket långt.
En nervcell kan ha kontakt med flera tusen andra celler. Efter färgning ser cellen ut som en stjärna i mikroskopet, därav namnet astrocyt eller astrogliacell. Utskotten sträcker sig mot synapsområden, nervcellskroppar, blodkärlens väggar och skapar kontakt med andra astrocytutskott så att cellerna ligger ordnade i stora cellförband.
Mikrogliacellen är nervsystemets renhållare. Cellerna är små och med små utskott som hela tiden känner av miljön i hjärnan. Vid infektion, inflammation eller skada, blir cellerna aktiva och försöker bekämpa infektionen. Oligodendrocyten bildar ett fettskikt, myelin, som är virat runt nervcellernas utskott.
Myelinet gör att nervimpulsen liksom hoppar fram längs utskotten och den elektriska impulsen leds därmed mycket fort längs axonet. Det sker omfattande signalering mellan cellerna; även astrocyterna medverkar. I hjärnan finns områden som är specialiserade för olika funktioner, till exempel för att registrera och bearbeta synintryck eller hörselintryck.
Det finns områden som svarar för rörelseförmåga och känsel. Vi vet idag mycket lite om hur mentala processer utförs i hjärnan. Man har studerat regleringen av sensoriska inflöden avseende bland annat syn och hörsel. För hanteringen av syninformation finns särskilda enheter med nervcellskopplingar för igenkänning av räta linjer och horisontella och vertikala strukturer.
För andra signaltyper finns liknande enheter men också andra mera anpassningsbara.