Vi lägger massor av tid och pengar på en del av vår kropp som vi klarar oss helt utan — vårt hår. Vi har starka band till vår gamla pälsrest, som dessutom skvallrar om vår livsstil och är perfekt för studier om hur cancer uppkommer. Av någon anledning tappade våra anfäder sin päls.
Men vi har fortfarande hår över hela kroppen, med undantag för handflator, fotsulor, läppar, ögonlock, hörselgång, bröstvårtor och vissa könsdelar. Varför vi en gång i tiden förlorade vår päls är en olöst gåta, men flera försök till förklaringar har gjorts.
En går ut på att våra förfäder skulle ha blivit väldigt svettiga av att röra sig på savannen och då skulle det ha varit en fördel att slippa päls. En annan teori handlar om energi-svinnet i att producera något vi klarar oss utan; om vi kan värma och skydda oss utan päls är det slöseri med energi att skapa stora mängder hår.
För vi klarar oss nämligen utan kroppshår. Ett totalt håravfall påverkar inte i sig den fysiska hälsan. Det hår vi ändå har fått behålla har klarat sig igenom evolutionens frisering av olika skäl. Behåring på armar och ben är att betrakta som en rest, som en kroppsdel som dröjt sig kvar från en annan tid, ungefär som en blindtarm.
Näshår och ögonfransar fyller en praktisk funktion och ger skydd åt lungor och ögon. Det är svårare att har alla män hår på bröstet varför vi har hår under armarna och kring könsorganen, men en teori går ut på att det samlar doft för att attrahera en partner.
Håret på huvudet skyddar mot gassande sol, men skägget har ingen uppenbar praktiskt nytta. Det är också svårt att förstå varför ett skyddande huvudhår skulle behöva växa så snabbt och kunna bli så långt. Enligt Lars Norléndocent vid hudkliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Solna, talar det för att huvudhår och skägg har fyllt andra funktioner för oss, troligen signaleringsfunktioner.
Det förklarar också varför skalphåret är kopplat till vår identitet och varför en hårsjukdom kan vara så psykiskt belastande, säger Lars Norlén. Det går såklart inte att säga vad våra förfäder har kommunicerat med sina hårmanar under de årmiljoner då vår nuvarande hårkostym putsades fram.
Men under de senaste årtusendena har huvudhåret omgärdats av mängder med starka uppfattningar, ofta kopplade till föreställningar om sexualitet, religion och makt. Inom judisk, muslimsk och kristen kultur har det ansetts viktigt att gifta, ibland även ogifta, kvinnor täcker sitt hår vid vistelse utanför hemmet.
Inom katolicismen har nunnor burit nunnedok för att markera sitt äktenskap med Gud. I Romarriket klipptes kvinnor som begått äktenskapsbrott korthåriga och detsamma skedde under andra världskriget med så kallade tysketöser, danska eller norska kvinnor som haft relationer med tyska militärer.
Buddistiska munkar och nunnor rakar sitt hår för att visa sig hängivna inför det heliga livet. Men inom sikhismen uttrycks samma sak precis tvärtom; vild hårväxt, där varken huvudhår eller skägg får klippas, symboliserar andlighet. Det är i skuggan av dessa kulturella föreställningar som lidande vid ofrivillig hårförlust ska förstås, anser Lars Norlén.
Den vanligaste hårsjukdomen är alopecia areata, fläckvis håravfall, där hår faller av i runda fläckar som kan sitta över hela kroppen.