Nationernas förbund NF franska : Société des Nationsengelska : League of Nations var en mellanstatlig organisation för internationell konfliktlösning och samarbete. Förbundet grundades och upphörde formellt Innan dess hade NF i princip slutat fungera i och med att förbundet misslyckats med att förhindra andra världskrigets utbrott NF ersattes av Förenta nationerna FN efter kriget.
Nationernas förbund, som också kallades för folkförbundetgrundades av USA :s president Woodrow Wilson efter beslut Tanken på ett internationellt politiskt organ för bevarande av freden hade då funnits sedan länge. Léon Bourgeois beskrev i La Société des nations ett sådant, och har kommit att betraktas som Nationernas förbunds andlige fader.
Det var dock erfarenheterna från blodbadet under första världskriget som kom att ge tanken vind i seglen. I ett anförande inom den amerikanska sammanslutningen League to enforce peace gjorde Wilson ett uttalande direkt för en sådan organisation.
Mer spridning fick hans tal i den amerikanska senaten 22 januari och i det tal till kongressen 8 januari där han lade fram sina " 14 punkter ". Även i Wilsons tal på USA:s nationaldag 4 juli ingick frågan om bildandet av en internationell fredsorganisation.
Även på andra håll hade liknande tankar förts fram av andra. Den tyske rikskanslern Theobald von Bethmann Hollweg hade redan i november uttalat sig om att Tyskland var villigt att biträda vid skapandet av ett folkförbund. I Frankrike lade en regeringskommission fram ett sådant förslag i junioch i Storbritannien hade en regeringskommission ledd av Walter Phillimore i mars lagt fram ett förslag, vilket delgetts Wilson som diskuterat det med sin vän Edward Mandell Housevilken fått uppdraget att utarbeta ett nytt förslag, vilket lades fram 16 juli och i motsats till det brittiska upptog grundandet av en Frågor och Svar domstol som en viktig del.
Wilson lade Houses förslag till grunden för ett eget utkast till sitt eget förslag till folkförbund, som han medförde när han i december begav sig till fredskongressen i Paris. Här fick han även synpunkter från Jan Smuts kring frågan om etniska minoriteter och vikten av skydd även för dessa även inom ramen för folkförbundet.
Utifrån de synpunkterna tillkom ett andra utvidgat utkast, som 10 januari lades fram för brittiska och amerikanska sakkunniga. Wilsons egen utrikesminister Robert Lansing var skeptisk till Wilsons planer, men en annan av USA:s delegerade Tasker Howard Bliss deltog med kommentarer och anmärkningar som antas ha påverkat Wilsons tredje utkast.
Den brittiska delegationen hade ett eget i några delar annorlunda förslag, varför i kompromissyfte frågan behandlades mellan de brittiska ombudet Robert Cecil och amerikanen David Hunter Miller. Tillsammans med den brittiske kronjuristen Cecil Hurst utarbetades därefter februari det så kallade Hurst-Millerutkastet.
Detta lades sedan till grund för en folkförbundskommissionsom tillsattes av fredskongressen i slutet av januari och under Wilsons ledning sammanträdde februari Det enhälliga utkastet av kommissionen presenterades 14 februari Det var främst Storbritannien och USA som låg bakom förslaget, även om en del franska och italienska redigeringsförslag beaktats.
Folkförbundskommissionen underkastade 22 mars - 11 april förslaget en del revideringar, i huvudsak av formell art. Det reviderade kommissionsförslaget antogs enhälligt av fredskonferensen 28 april Dess definitiva antagande blev dock 28 junidå det med några mindre ändringar undertecknades i Versaillesfördraget.