Tall eller fura Pinus sylvestris är ett träd inom tallsläktet och familjen tallväxter. Arten är utbredd i Eurasiens tempererade områden. Tallen kom till Skandinavien omkring f. Den växte då förmodligen tillsammans med aspbjörkrönn och sälg i de höglänta delarna av Götaland.
Den art av tall som växer i de nordligaste delarna av Sverige kan ha kommit österifrån omkring 1 år senare. Störst spridning av arten skedde under den atlantiska värmeperioden f. Tallen är idag Härjedalens landskapsträd.
Tallen är ett av de mer imponerande barrträden i Europas norra delar genom sin stamsom vid gynnsam växt blir mastlikt smärt och rak och kvistfri ända upp till den av ett fåtal stora grenar uppburna kronan. Dess höjd går till över 30 meter. I sin övre hälft har den gulröd bark.
Tallens barrdräkt är mera grå- eller blågrön än granens. Tallen kännetecknas av den starka dimorfismen gestaltolikheten mellan skotten : barren sitter två och två hos andra arter i släktet tallar upp till fem på små kortskott som dessutom bär några hinnaktiga lågblad av brungrå färg.
Dessa kortskott utgår från långskott som bär strödda blad som är förkrympta till fjäll. De egentliga tallarna igenkänns också på kottarnas fjäll, som är tjockare mot spetsen och där liksom tvärt avhuggna med en vårta i mitten. Tallkotten mognar först året efter att den blommat ut.
Lapptall Pinus sylvestris var. Den är lågväxt och skiljer sig från den vanliga tallen genom en smal krona, kortare grenar och 30—50 millimeter långa, styva gulgröntonade barr, som sitter kvar på trädet i 6—9 år. Till sin blomning är tallen sambyggare och vindblommig liksom granen, men honblommansom även på tallen har purpurröda fjäll, är inte större än en ärta lågbo största tallen hanblommorna de små gula, axlika ståndarsamlingarna sitter här talrikt hopade till en avlång blomställning kring grenarna.
Tallen är känd för sin oerhörda rikedom på ståndarmjölsom under blomningsperioden övertäcker mark och vattensamlingar i skogen likt ett svavelgult pulver en företeelse som i folkmun fått namnet svavelregn. I länder där tallen växer mera spridd än i Skandinavien, har man funnit tall pollen på vattensamlingar flera mil från närmaste växande tallar.
Genom undersökningar vid svenska fyrar har man funnit att barrträdspollen förs av vindarna tiotals mil ut till havs. Utvecklingstiden från tallblomma till moget tallfrö är relativt lång, två och ett halvt år. Tallen har en så kallad pålrot och trivs på nära nog all slags mark, men som högstammig skog timmerskog lågbo största tallen på varm, torr, mager jordmån, till exempel det på högre belägna ställen i mellersta Skandinavien så allmänt utbredda morän- eller krossgruset.
Lingon och renlav är karaktärsväxter för den högväxta, ljusa tallskogen. På myrar blir tallen dvärgartat liten och kallas martall. En sådan kan fortfarande vid 50 års ålder vara endast av manshöjd och ha en stam som inte är grövre än en vanlig spatserkäpp.
I folktron tänkte man sig att maran hade ridit trädet, vilket kan förklara namnet.